Vad är grejen med James Camerons Avatar?

James Cameron. Vilken man, va? Som ung och hungrig stod han för de allra djärvaste science fiction-filmerna. De var råa som råbiff och kalla som stål.

Aliens, Terminator. Men den här karln har också gjort en del tvivelaktigheter i sitt liv. True Lies? Tv-serien Dark Angel? Titanic?

När jag först hörde ryktas om Avatar föreställde jag mig hoppfullt en tillbakagång till de undergångsromantiska dystopierna. James Cameron har varit helt besatt av projektet i närmare ett decennie. Så till den milda grad att han utvecklat ett extremt kontrollbehov som sträckt sig även till spelet. Och i alla PR-sammanhang har journalisterna låtit sig charmas av Cameron istället för spelet som sådant. Men det har tydligen inte gjort något. Klart att man är nöjd när man får en intervju med barndomsidolen.

Lite fiskigt har det ju luktat när spelet inte fått tala för sig självt. Det har säkert också att göra med hemlighetsmakeriet kring filmen. Men i onsdags trillade resultatet plötsligt ner i brevlådan. Avatar: The Game för PS3. Och nu var min nyfikenhet stor.

Så jag och en god vän satte oss ned med spelet samma kväll. Handlingen är i stora drag att man befinner sig på en främmande planet bebodd av jättelika infödingssmurfar, dit den framtida människan åkt på plundringståg. För att kunna röra sig fritt i klimatet och andas luften har människorna utvecklat en teknologi som tillåter dem att kliva in i smurfkroppar. Då använder de alltså alternativa kroppar, såkallade ”avatarer”. Därav titeln.

Huvudpersonen leker smurf när han en dag inser vad människorna gör mot smurfarna. Så han byter sida. Kort efter det ”dör” hans mänskliga kropp, och hans medvetande ”fastnar” i smurfen. Han är nu heltidssmurf.

Vad exakt som James Cameron tycker är så fantastiskt och intelligent och stort och omtumlande med konceptet har jag hittills inte alls förstått. Visst, filmen är alltså producerad i något slags häftig 3d-teknik, inspelat mot gröna dukar. Hela familjen inbjuds till ett episkt äventyr.

Men frågan är om Cameron inte gått och blivit samme fokusgruppsavmattade businessfarbror som George Lucas. Avatar känns ju som en projekt man resonerar kring som en ”produkt” snarare än ett innerligt ”uttryck”. Dessa två begrepp skiljer George Lucas pionjären (Star Wars 4-6) från George Lucas den senile girigbuken (Star Wars 1-3).

Spelet då? Jo, Avatar: The Game är faktiskt hyfsat ambitiöst. Djunglerna man rör sig genom känns riktigt stämningsfulla. Samtidigt är detaljerna uppenbart för många, eftersom spelets bilduppdatering sviktar åt både höger och vänster. Dessutom är uppdragsstrukturen bisarrt oinspirerad, och presenteras som ett onlinerollspel i ensamhet. ”Hämta fem blommor åt mig, och kom tillbaka för erfarenhetspoäng”. Jotack.

Recensionen ser ni i Gameplay nästa vecka.