Bad Companys eldunderstöd i Medal of Honor

Krigets vindar fortsätter att boosta och bygga förtroende för svensk spelutveckling. Dices senaste succé Battlefield Bad Company 2 är ett färskt exempel på hur bra det blir när allt bara stämmer.

Bra har det gÃ¥tt för andra spelserier som ocksÃ¥ valt att förflytta sig till den moderna krigsarenan, ni vet vilka jag menar. SÃ¥ inga hakor slog väl direkt i golvet när EA meddelade att nya Medal of Honor kommer utspela sig i Afghanistan och att man arbetar med realism som ledord. Kul kuriosa i sammanhanget är att spelet bestÃ¥r av tvÃ¥ spelmotorer; Unreal3 för enspelarkampanjerna och – det är nu det blir intressant – Frostbite för flerspelarläget.

Digital Illusions CE, som kan det här med balanserade strider, skapar alltså sin del av upplevelsen som liksom skall bäras upp av Electronic Arts Los Angeles grundberättelse på en helt annan motor. Vågar man gissa på att det blir tvärtom?

Tydligen kalkerar EA Los Angeles den berättarteknik som Infinity Ward fulländade i Modern Warfare, där vi som är uppväxta med att sappa mellan kanaler blir matade med filmiska upplevelser ur olika personers perspektiv.

Personligen känns det som man liksom blir genuint intresserad av allt som Dice rör vid just nu. Ja, i alla fall som innefattar en viss motor och har hjärtat i Battlefield-serien. Man har ju fortfarande inte hämtat sig riktigt. Jag får nästan en klump i halsen när jag tänker på BC2.

Illfonic arresterade vid Marijuanatillslag

Det oberoende spelutvecklingsteamet Illfonic som gör Ghetto Golf blev häromdagen arresterade när polisen gjorde ett tillslag mot ett intilliggande Medicinskt Center som säljer Marijuana.

Centret hade blivit utsatt för ett inbrott och polisen råkade av misstag storma fel lokaler. Det hela fastnade på en video från säkerhetskameran, som självklart finns på YouTube.  Är detta ett PR-trick, ett nytt sätt att uppmärksamma mindre spel, eller hände det faktiskt på riktigt?

Information om Ghetto Golf hittar du här.

En flirt med Microsoft

Häromdagen beklagade jag mig till Carolina på Microsoft. Jag har ju aldrig haft en 360 och det försvårar ju uppenbarligen kommunikationen med omvärlden, Victor och inte minst alla ni som faktiskt lirar på konsolen. Två dagar efteråt dök en leverans innehållande följande godisbitar upp.

Så sitter jag alltså återigen i klistret. Jag inser ju att ingen respekterad spelare sitter med 250G i erfarenhetspoäng och direkt lutar sig tillbaka. När jag studerar mina två (!) vänner (Victor har faktiskt inte brytt sig om att svara på en förfrågan som jag skickade via PC:n för ett år sedan. Nota Bene: Jag kunde alltså haft tre) så märks också den svindlande skillnaden i hur många spel de har mot mina tio.

Livet verkar vara en ständig jakt på poäng. Bland damerna, i World of Warcraft, i Battlefield, på Xbox Live, hos SAS, Statoil, Scandic Hotel, hos kreditkortsbolagen, i butiken och när man köper pocketböcker. Tänk om allt man gjorde kunde samlas i en och samma valuta.

Battlefield är som knark

Det är ångestladdade tider. Medan striderna rasar och svenska hjältar belönas med glitter, medaljer och tekniska försprång så har min spelburk hemma helt packat ihop.

Inför grannarna har jag på några dagar blivit den hårt arbetande kontorsslaven som åker tidigt till jobbet, men även på lördagar och söndagar. Skulle de se hela förloppet skulle de känna sympati för deras stackars granne. Han som åker till jobbet när alla andra är lediga för att sätta sig framför monitorn med spänd kroppshållning och koncentrerad blick.

Battlefield Bad Company 2 pÃ¥ PC är det bästa som hänt flerspelargenren nÃ¥gonsin. Trots alla problem. För jag förstÃ¥r inte varför vi mÃ¥ste dras med Punkbuster Ã¥r 2010. Den lilla fuskstopparen stökar till det för antivirusprogrammet som i sin tur blockerar alla försök till verklighetsflykt stup i kvarten. Varje gÃ¥ng jag tror mig ha fixat det hela sÃ¥ sätter allt igÃ¥ng igen som en evighetscirkus full av isbjörnar som skriker ”iii”, ”iii”.

”Kicked from server”. ”Punkbuster initiation Failed”. ”You are an incompetent asshole”. ”Don’t play PC games when you obviously can’t handle it, moron”.

Jag har noga försökt tyda den undermåliga informationen hos Punkbuster själva. Hos DICE eller på Battlefield-sajterna finns det än så länge inget av glädje. Några forum börjar vakna till liv så lite indikationer på hur man kan lösa det hela har börjat sippra ut. Det känns bara som en komplott, som att alla som sitter inne med svaren verkar vara väldigt upptagna med att lira, stiga i rang och låsa upp nya grejer.

Man räknade liksom kallt med att DICE skulle ha stenkoll på allt som kunde få systemet att hicka vid premiären. För det är inte bara det trötta Punkbuster som stör, tyvärr så åker man på en massa serverstrul också. Mellan varven verkar det helt omöjligt att komma in, men är man ihärdig betalar det sig tillslut. Väl inne i hetluften så flyter striderna som ingen morgondag fanns och allt känns riktigt stabilt.

Jag kan inte sluta tänka på Modern Warfare 2 där man verkade hantera dessa problem med bravur. Ok, man kunde inte välja servers själv (vilket väcker Rainman i vilken rutinmässig PC-räv som helst) men allt flöt utan gap av total hopplös uppgivenhet.

Man slapp uppgradera en främmande produkt manuellt, ladda ner filer med konstiga ändelser som sedan måste in i rätt undermappar, för att sedan ladda ner ytterligare filer för att tvinga det där egensinniga programmet att uppgradera sig. Infinity liksom smälte ihop Punkbuster som en obetydlig knapp i menyerna. Det gick smärtfritt och man byggde inte upp en massa underliga aggressioner.

Just nu har Punkbuster och brandväggen slutit fred. Nu rullar det. Jag älskar Bad Company 2. Det är det största som hänt oss. Jag ångrar mitt svammel om en stark fyra. Jag måste höja betyget, trots allt så in i vassen irriterande strul. Spelet i sig är värt högsta betyg. Det gör mig lycklig att få ta del av BC2. Det är inte bara en värdig uppföljare till en anrik serie. Det är en episk onlineupplevelse, så välbalanserad och vacker att jag tänker fortsätta att åka till jobbet på helgerna så länge det behövs. Hela våren, hela sommaren, resten av livet.

Spelradion – I väntan pÃ¥ Alan

Spjutspetsarna Johan och Kristian ger oss lyssnare outtröttliga rapporter från spelvärldens alla hörn med sin podcast Spelradion. I nya avsnittet så har undertecknad den stora äran att få medverka. Så i väntan på nästa videodagbok med resan till Alan Wakes utvecklare Remedy, så hänvisas ni härmed till senaste avsnittet av Spelradion som bjuder på insikter från Starcraft 2, Battlefield Bad Company 2, speltrender och annat smått och gott.

Spelradion kan ni höra här.

Vi hörs aldrig mer!

Jag skulle precis lämna redaktionen och ta en stadig lunch när en kärleksförklaring från EA och DICE damp ner i brevlådan. Jag vill således tacka allra högtidligast för den här tiden. Vi kommer inte höras på ett tag. Ten-Four, Over and Out!

Videodagbok – En vanlig dag med Drillo

Ångesten över den senaste tidens oförlåtligt sega uppdateringstakt här på bloggen har fått mig att beväpnad med en videokamera bjuda in er till mitt hemliga vardagsliv. Jag vill varna tittare för grovt språk och avsaknad av allt som har med politisk korrekthet att göra. Om ni gillar vad ni ser så kommer detta projekt att fortsätta.

Napoleon

Dulce bellum inexpertis. I sanning skulle endast en okunnig narr prisa krigets sötma, tillåt mig således sälla mig till de romantiserande idioter som inte vet bättre.

Napoleon Bonaparte, fascinerande som krigsherre, kejsare och människa. Han som med övermänsklig beslutsamhet och envis stolthet besegrade både arméer, rådande föreställningar och om man får tro, belägrade damer som en annan rockstjärna. Att han tillslut förlorade allt efter att ha velat ha just allt gör inte historien mindre intressant.

Hans liv har varit ypperligt underlag för diverse dramer, böcker och film. Det passar sig sÃ¥ utmärkt att hans historias väsen fÃ¥r sockra vÃ¥r, vi digitala krigsromantikers nästan medvetslösa vardag. Det var längesedan det hände nÃ¥got pÃ¥ strategifronten, men nu besitter undertecknad ett förhandsexemplar av Napoleon Total War och här – mina första intryck.

Allra först lägger jag den stolthet man som luttrad Total-War-spelare skaffat, åt sidan och riktar uppmärksamheten mot en snillrik inlärningsfas (tutorial). Den är indelad i kapitel understödd av en behaglig berättarröst. Snabbt uppstår viljan att ta del av grundläggande saker som att förflytta trupp i det turbaserade läget, bygga och upprätta handelsavtal. Man får se det lite som att nöta kator, som en finslipning av konsten att regera. Faktum är att när dessa trivialiteter vävs in i berättelsen om den unge Napoleons liv, så sitter man som klistrad.

Ljudarbetet, manus och den talangfulle röstskådespelaren Stephane Cornicard är verkligen en fullträff som likt en bättre bok kan få en att sväva långt i tanken medan historien vävs.

Strömlinjeformade, enklare lösningar för övergripande menyer finns nu i form av överskådliga snabbknappar. Det som tidigare var råddigt att finna fram till: Byggnadslistor, handelsstatistik och att ändra rikets övergripande vetenskapliga inriktning finns nu enkelt på en knapptrycknings avstånd, man behöver helt enkelt inte bläddra sig igenom en massa trivialiteter innan man hittar rätt. Faktiskt så har hela interface-delen fått sig ett smärre ansiktslyft och det känns som att alla dessa år i Total War-serien och de insikter man kommit till slutligen lagt sig tillrätta.

Musiken, delvis den typiska med atmosfäriska musikslingor som liksom svävar över landskap och mellan dalar och munkkörer som fyller katedralers rymd. Den ljudbild som kännetecknar Total-War-serien upplevs egentligen som starkast från och med Rome. Nytt för Napoleon är de klassiska stycken som då och då fliks in. Tidstypiska, korta 1700-talsstycken som placerar en hörande spelare i en kostymfilm a la Barry Lyndon.

Utvecklarna stoltserar med ett ofantligt antal olika uniformer, att man kan bjuda in andra spelare som motstånd i välkända klassiska slag, något som får strateginörden i mig att fälla en lyckans tår. Jag har inte kommit så långt ännu, men det är tydligt att många av de steg man tog i Empire delvis förbättrats men man känner fortfarande igen sig i mycket.

Klassen Gentlemen är kvar.  Med dem kan man i strategiläget duellera, stjäla teknologi från andra nationer eller placera i lärosäten. I ett college till exempel minskar antalet rundor för civil forskning så som den om Nationella Skulder (National Debt) från 3 till 1. Kvicka vetenskapsmän är till god hjälp i det ensamma arbete som uppförandet av ett rike utgör.

Spionen vars klass vi stötte på redan i Shogun (Shinobi) har definitivt inte minskat i betydelse. Med honom kan man som vanligt sabotera byggnader, döda viktiga generaler eller ta reda på viktig information om fienden. Spionen är extra nyttigt när man belägrar städer. I Napoleon Total War så ger en etablerad spion dock uppgifter som rör hela regionen inte bara staden.

På tal om belägringar ja. I tidigare spel har det inte kostat en fältherre särskilt mycket att belägra en stad eller ett fort.  Förutom tid och arméns underhåll så var en belägring ofta ett sätt att vänta ut en kapitulering. Som belägrare i Napoleon bör man iaktta en mer försiktig inställning till taktiken, ty i varje omgång förlorar man män. Ibland oroväckande många.

Det finns något lugnt, tryggt och meditativt över Total War-spelen. Det är en förunderlig känsla att som envåldshärskare, befinna sig långt upp i himlen och skåda över sitt rike. Vinden viner, långt borta hör man en skeppsklocka, eller vimlet i en hamn. I en skogsdunge vankas det plötsligt strid, då beträder man som halvgud de hektiska slagfälten, och dras lätt med i den kalabalik trupperna utför sina uppgifter.

Att människan format sina våldsamma drag till något som krigskonst och sedan tillåtas njuta av det på detta sätt, på säkert avstånd. Det är i viss mån obegripligt och borde kanske vara skamligt, men som sämre vetande och lite av en fantasiman så känns det samtidigt fantastiskt. Det är otroligt att kunna ta del av historien på detta sätt och jag är säker på att Total-War-serien, precis som Europa Universalis kan användas i diverse skolundervisning. Vilken Lycka! Jag ser fram emot fullversionen av detta spel och vi ska göra allt för att dissekera det i Gameplay.

Vad var det som hände?

Ett avbrott senare och man är tillbaka i verkligheten. Jag minns inte riktigt var jag varit, men det var ömsom varmt och ibland fanns där gestalter som på främmande språk ville framföra önskningar eller befallningar och kanske tacka för det ena och det andra. Jag har varit offline, analog och matat själen med livslust.

På vägen hem fastnade jag i Hong Kong, det var mitt första uppvaknande, det vet jag. Systemen slogs på igen. Jag satt fast i ett dygn, skeppades till Peking där snöstormar härjat och förlamat hela transportsystemet. Med Hong Kong Dollar på fickan travade jag runt i tjugo minusgrader. Det fanns inga som kunde växla, mitt visum gällde ett dygn, jag var hungrig men ville mest ha en öl minns jag. En dag senare, nästan två, skickades jag så äntligen till London.

Kaos. Britterna hade problem med snöovädret. Jag såg ingen snö. Det var en plusgrad och några fläckar blötsnö här och där. Hela Storbritanien rasade. Alla flygplatser stängdes, Easy Jet ställde in 73 flyg, tågtrafiken stannade, tiotusentals köade på Heathrow för biljetter hem.  Det tog mig fyra dagar att komma hem. Hem till den kallaste vintern på länge. Allt flyter, ingen klagar.

Nu, tillbaka på redaktionen. Datorn bredvid arbetar för fullt. Den patchar. Åttiotre procent gånget. Snart bär det av igen. Inga flygköer med egen kärra. Får man ratta the Enterprise tro? Äntligen: Star Trek Online.

God fortsättning på er. På fredag spelar vi in det första Gameplay för säsongen. Nu kör vi.

SVT och Drillo på Dreamhack

I helgen skrevs ett stycke historia. I lördags direktsände Sveriges Television finalerna i World of Warcraft och Counterstrike frÃ¥n en fullsatt Dreamhack-arena och undertecknad stoppades in i tyckarsoffan i studion. FrÃ¥n början ville de att PapaDrillo tillsammans med HeatoN skulle kommentera Arena- och CS-matcherna, men det lyckades jag snabbt parera. Jag tog ett allvarligt snack med ledningen och kontaktade sedan mina bröder vid fronten, de som borde vinna e-sportsjournalistikens Pulitzer; the boys in the hood; redaktionen pÃ¥ Rakaka.se. De andas dagligen in de förÃ¥ldrade CS-Ã¥ngorna och verkar vara närmast besatta av detta trötta spel – ursäkta franskan men de är som gjutna i sammanhanget.

Så fort jag löst Counterstrike-finalen så lyckades jag genom WoW-admins förtjänst gräva fram en expert inom Arenakrigande. En ung man med skånsk-klingande tunga som med stor bravur och kunskap tog sig an uppdraget och räddade således både ansiktet på mig och svensk e-sport när nu SVT charmat till sig oskulden på detta monster.

Enligt initierade källor menar nu statens television att e-sport är likställt med sport och målet är att de båda skall behandlas på samma sätt i sändningar framöver. Personligen tror jag att steget är stort innan vi efter nyheterna kan kolla in E-sporten på tvåan, men ambitionen pekar definitivt i rätt riktning.

Ni kan kolla in några av de inslag som sändes från Dreamhack på SVT-Play, bland annat ett med en viss spelfilosof som känns väldigt bekant. Tyvärr har jag inte sett inslaget där vi värmer upp inför World of Warcraft-finalen, där programledare Quick, gästen PapaDrillo och kommentatorer HeatoN och Chrille snackar tävlingsnerver, fantasivärldar och mental coaching. Vi får hoppas att det kommer upp snart.

Dreamhack är ju fyllt av annat också. Tyvärr kravlade jag i ångestångor hela torsdagskväll och lyckades inte ta mig ner till festivalen för att se mina enda, på musikscenen just nu, riktiga idoler. Om ni själva uppskattar skruvade toner hämtade ur en imaginär fransk skräckcirkus med Tim Burton som direktör, då är Detektivbyrån definitivt något för er.

Fråga utvecklarna om Star Trek Online

I slutet av november kommer spelredaktionen att träffa Cryptic Studios (ni vet, gänget bakom Champions Online) för att nervöst ta reda pÃ¥ om Star Trek Online kommer infria de löften man liksom fÃ¥tt för sig finns. Det är ju allvarliga grejer det här att göra onlinerollspel av en av världhistoriens tyngsta sci-fi serier, därför vill vi ju ocksÃ¥ att ni – kära besökare – ska kunna ställa ett par riktigt relevanta frÃ¥gor i ämnet.

Till detta kan ni nu också njuta av de senaste stillbilderna från spelet, inga fejkade halvmesyrer utan här snackar vi i vanlig ordning riktiga bilder från spelet. Ett par spontana iakttagelser är väl på sin plats då. Verkar det inte handla om väldigt tjocka outlines, eller cellshading som Ljehfjuvt brukar tjata om så in i vassen.

Även fast man för STO använder en helt annan spelmotor än för den i Champions Online, så lutar stilen åt samma håll, det verkar ju som man bara skruvat ner tjockleken på alla tuschstreck och spätt ut alla gälla färger lite. Jag blir lite nervös och illa till mods vid första anblick. De har ju i så fall varken tagit vara på någon känsla från varken TV-serien (den modernare tänker jag på) eller den senaste filmen, som förövrigt var strålande.

Vad får du för tankar när du ser dessa bilder? Kanske är du som jag ett slags halvfan till hela företeelsen, men samtidigt väldigt känslig för att det hela görs på rätt sätt? Ska vi tillsammans ställa utvecklaren mot väggen, svälja alla artigheter och för en gångs skull skälla lite.

Kanske finns det någon därute som är ett riktigt fan. Vad kallas det nu, en Trekker eller något i den stilen. I så fall måste ju detta vara det viktigaste spelsläppet i år. Nu gäller det ju att upplevelsen blir helt äkta när man väl får sätta sig i kaptensstolen på Enterprise, annars är vi ju lurade, inte sant?

Så var inte blyga nu. Den 27 november träffar vi producenten Andy Vasquez från Cryptic Studios. Vad vill ni att vi frågar honom?

Konstflygning och ultravåld i paradiset

I förra veckan blev vi storstilat bjudna på spelfest av Avalanche Studios på söder i Stockholm. Resultatet blev det reportage ni kan skåda här. Vad ni inte fick veta var att vi faktiskt ägnade dagen åt att testspela Just Cause 2. Victor körde självklart 360 versionen (han får säkert stålar under bordet för att hela tiden favorisera Microsoft). Personligen lirade jag på den än mer sofistikerade PS3 (eftersom jag inte är jävig och absolut inte har sponsrats med den senaste konsolen för hemmet).

I tvåan finns precis som tidigare möjligheterna att röra sig fritt i den värld som skapats. Så fritt att jag trots påtryckningar om att göra åtminstone ett av uppdragen helt förtappade mig i minst en eftermiddags konstflygning.

Den sydostasiatiska ön Panau erbjuder en hel del för den frilufsande huliganen. Med sina 1024 kvadratkilometer så är landskapet både varierat och kuperat. I fjärran skådar man snöbeklädda alptoppar,  djungel och sandstränder som dessutom är fysiskt nåbara områden, inte oåtkomliga kulisser som så ofta annars.  Med sin fallskärm och änterhake kan man ta till avancerade knep för att ständigt hålla sig ett par meter över markytan, något som är nyttigt om man till exempel vill kapa en helikopter och ta sig till fjälls.

Det blev en himla massa kapningar denna eftermiddag. Är man sugen på lite helikoptermys så väntar man helt enkelt tills den är tillräckligt nära, trycker snabbt en gång  på knappen för änterhaken och låter sig bli upphissad i ett läge framför cockpit (håller man in knappen så förbereder man för att fästa helikoptern med något annat, t ex en fiendesoldat. Ett lätt och humorfyllt sätt att frakta bort jobbiga typer för övrigt. Man måste ju trots allt kunna skratta lite när man jobbar, inte sant?).

Väl i läge så ägnar man ett par sekunder åt eventuella livvakter sedan trycker man på grön triangel för att kasta ut piloten. Ha en trevlig flygtur kapten! Har man lite tur så är den splitternya alldeles egenhändigt kapade helikoptern bestyckad med ett oandligt antal raketer och högexplosiv automatammunition . Är det så att den gode kaptenen (som vid det här laget lämnat läget fritt fall för en kraftig face plant) sett till att extrautrusta sitt flygfä, ja då bjuds det sannerligen till fest.

Och fest blev det som sagt. Hela eftermiddagen lång. Jag flög helikoptrar, jetflyg, med fallskärmen, i bilar över stup för att sedan veckla ut fallskärmen (något som medpassagerarna naturligtvis inte hade förstånd till. De fortsatte helt enkelt ner för att möta döden i dalen), jag flög med motorcyklar och vecklade självklart ut skärmen när det började hetta till. Skärmen och änterhaken öppnade en helt ny värld för mig och eftermiddagen försvann.

När jag tittade upp stod ett helt gäng bakom mig och tittade förundrat på mina försök att förvandla ett litet industriområde till ett öde landskap. Personalen flög åt alla håll och blev tillsammans med hus och ställverk tuggade i bitar av raketer och kulspruteeld. Då och då blir man störd av att fienden också satt sig i helikoptrar för att försöka få ner MIN fina. Det är irriterande och viljan att bestraffa folket växer sig då starkare.

Under kvällen hade jag en liten diskussion med Magnus Nedfors och andra kavaljerer runt middagsbordet och tog upp eftermiddagens övningar. Jag hade kommit på mig själv att utföra vad som i verkligheten skulle vara fruktansvärda dåd. Jag frågade dem vad det är som driver oss att testa gränserna och sådant man inte får göra i verkligheten. Vad är det inom oss som framkallar en sån stark känsla av välbefinnande i våldssituationer när vi själva löper liten eller ingen risk att skadas. Vet ni?

Bli en stjärn-DJ på nätet!

Denna  grådaskigt sydtyska måndag räddades av Deep Silver och DJ Star. Normalt liras DJStar på DS:en men denna mörka förmiddag öppnade de sin onlinestudio för oss kreativa klubbdiggare.

Visst. jag har sedan nÃ¥gon vecka ”the one and only” DJ Hero pÃ¥ redaktionen. Som gammalt Public Enemy-fan sÃ¥ känns DJ Hero bra mycket hetare än gitarrbrorsan, men vill man släppa ut den stora klubbkompositören inom sig sÃ¥ kan jag rekommendera ett besök här! Plötsligt känns det som denna mÃ¥ndag redan passerat, helt obemärkt.

Här är mitt första alster. Vill man, eller känner man sig säker i sitsen som hitmakare, så kan man självklart publicera sina alster på Fakebook också.

DJStar på nätet hittar du alltså på denna adress: http://djstar.deepsilver.com/#/home

Konspirationer och mörker på norska

Sist Funcom hade något roligt att komma med så lyckades de göra slarvsylta av den gnutta intuition jag trodde mig ha. Det är inte första gången jag springer rätt in i ett bakhåll i och för sig, men när de lanserade Age of Conan gjorde det extra ont i självkänslan, jag hade nämligen deklarerat vitt och brett att Conan kunde bli det ballaste online-spelet någonsin. En övertygelse som slets i stycken, självdog och föll pladask framför min påtände dåre till huvudkaraktär 10 minuter in i spelet.

Det är med denna erfarenhet vi närmar oss Funcoms nya baby (nja, den är fortfarande under tillverkning) med försiktighet, om än nyfiken sådan. Förutom det självklara säljsnacket som att det kommer med tidigare oskådat upplägg, erbjuder miljoner möjligheter att skräddarsy sin karaktär till utseende och egenskaper så finns det ett gäng kreativa uppslag som verkar lovande.

Jag skrev upp mig för betan och gjorde ett initieringstest för att ta reda på vilken Orden som passar min personlighet bäst. Det verkar som vetenskapen pekar på Dragon, en asiatiskt inspirerad sekt. Men låt oss titta närmare på vad vi har att göra med här för att undvika fler obehagligheter.

Det förekommer alltsÃ¥ tre hemliga sällskap i ”The Secret World” som bygger pÃ¥ gamla urbana myter och konceptet konspirationsteorier. Världen är den moderna samtid vi lever och befinner oss i, men här kommer Funcom med ännu ett löfte som har lite dammsugarförsäljare-jargong över sig:

”Discover real-world locations throughout Europe, Asia, Africa and America. From New England to Egypt, explore vast lands full of detail and story as you unravel the myths, legends and conspiracies of the world through a unique, story-driven gameplay experience.”

Om vi silar säljsnacket lite så utlovas det alltså en hel del resande och variation i miljön, kan man ana ett upplägg som liknar Diablo och Guild Wars där man utgår från hubbar (tydligen ska man kunna umgås på nattklubbar i städer som Seoul och New York) och tillsammans med en grupp går in i instanser för att utföra uppdrag av olika slag. Minns väl att nu spekulerar jag vilt.

De tre arketyperna i spelet ser på ritbordet ut så här:

Till vänster har ni en man tillhörande Dragon. Standardvapnet för dessa kämpar är det lÃ¥nga japanska bladet – katana.

Blondinen i rött är utsmyckad med korssymbolen som visar att hon tillhör den hemliga organisatinen the Templars (och precis som alla hemliga sällskap så förebygger man upptäckt genom att sy in loggan i kläderna). Pistolerna i hennes händer är förövrigt av guld, ett annat kännetecken för kyrkgänget.

Till höger, fröken med maskingeväret, en hängiven medlem av Illuminati.

Illuminati är en mytomspunnen orden som finns pÃ¥ riktigt kallas ibland The New World Order och beskylls bland annat för att ha legat bakom den Franska Revolutionen. Ni kanske har sett ögat i pyramiden pÃ¥ dollarsedlarna, där har ni ytterligare en symbol som pÃ¥stÃ¥s tillhöra verklighetens Illuminati. Här ser vi dörren till deras högkvarter – i spelet.

Heliga Templars verkar köra med låg profil i deras kamp mot det onda i världen. Här är deras högkvarter, det ser nästan ut som det skulle kunna ligga i Oslo faktiskt. Är det månne influerat av Funcoms alldeles egna center i världen.

Mitt gäng, Drakarna, gillar cirkelsymboler, zen och symboliken ett blommande körsbärsträd förmedlar. Hopp om framtiden, hur kort blomningen och livet än må vara. Jag förstår dock inte hur ett gäng som verkar eftersträva balans kan ses som förmedlare av kaos av de andra lallarna.

SÃ¥ här lÃ¥ngt har säljsnacket dock tydligen funkat. Nu sitter man här helt uppskruvad och fantiserar om hur jävla läckert spelet kommer bli, sÃ¥ för att bibehÃ¥lla vÃ¥rt zenbuddhistiska lugn tar vi en närmare titt pÃ¥ verkligheten – Screenshots!

Ok, jag mÃ¥ste medge att det börjar bra. Funcom slänger ett starkt och lovande kort pÃ¥ bordet. Det känns lite Mad Max, Borderlands, skumt, otrevligt men samtidigt… Är det där min gubbe eller?

Ok, det här skulle nästan kunna vara hämtat från trailern, som ni förövrigt ser här! Funcom har snackat om en värld där vampyrer, odöda och varulvar blandar sig med befolkningen. Nu ringer en klocka och även om grafiken aldrig är lika bra som en filmisk trailer så kan man ju inte klaga på den här bilden.

Aj dÃ¥. Nu fick mitt bortskämda spelego ont i ögonen. Hittills har det mesta känts relativt nyskapande (relativt!), men nu tog vi helt plötsligt expresstÃ¥get till Left 4 Dead’s domäner. Här skjuter vi ärtor pÃ¥ en Tank. Mm, den gängse uppfattningen verkar vara att ett redan använt koncept automatiskt fungerar, för alltid, i nya versioner.

En boss gjord av betongklumpar är inte drömscenariot, eller det beror på hur man ser det, det är åtminstone sövande. Jag tycker mig skymta en farligt tafflig karaktärsdesign där till vänster, eller är det ljussättningen.

Någonting med denna bild stämmer inte och det får bli representativt för min slutsats i frågan. Innan jag fått tillgång till någon form av test (betan kan ju vara farlig att använda som underlag, men brukar i sitt slutskede skvallra duktigt om slutresultatet), så kan jag alltså ägna min tid att längta efter något annat. Friska fläktar, perhaps.

Om du vill göra testet, följa utvecklingen och vara med i betan så uppmanar jag dig att på egen risk besöka http://www.darkdaysarecoming.com.

Med utslitet hjärta!

Vissa dagar är det svårt att förklara för sin omgivning hur man mår egentligen. Man kan med ett påklistrat leende försöka göra allt för att dölja sin för stunden sanna sinnesstämning. I all den här hetsen på att prestera, att hinna, att vara tillgänglig så finns sällan stunder för eftertanke eller möjligheten att bara stänga av.

Spel är ett utmärkt sätt att andas ut ett tag. Spel och promenader ger i alla fall mig möjligheten att släppa taget om tankar som vandrar i spiraler, men det lustiga är att sedan jag började arbeta inom spelmedia så har min faktiska speltid blivit nästintill obefintlig.

Jag  har tack vare mitt arbete tillgÃ¥ng till de flesta nya spel som kommer ut, men jag har aldrig tid att verkligen njuta eller spela klart dem. Jag minns inte sist jag spelade ett spel till det absoluta slutet. Jag har funnit räddningen i spel som erbjuder episoder av njutning och spänning. Left 4 Dead är ett utmärkt exempel som verkligen ventilerat vardagsfrustrationen i ”Falling Down-moment” (ni minns kanske filmen med Michael Douglas).

Jag tror på att rena sinnet genom att spela. Tvärtemot moraltanternas predikan så är jag helt övertygad om att våldsamma spel är bra för människan. Den normala människan. Gemene man klarar av att skilja på fiktion och verklighet. En galning å andra sidan, som använder spel som förevändning för verklig ondska, kan finna vansinne i bak-och-framspelad dragspelsmusik om så är fallet.

Nej, fram för en mer förstående omvärld. Tillräckligt många människor spelar idag och medelåldern är så pass hög att debatten självklart kommer att mogna. Den naturliga processen ser ju till att den äldre generationen omsätts och byts ut, något som talar för spel som underhållning och industri.

Framtidens äldreboenden kommer kanske bestå av tomma korridorer och stängda dörrar. Lägger man örat till en dörr kan man svagt höra explosioner och högljudda diskussioner via voice-over-IP. Pensionärer som vägrar att dö finner glädjen i en hobby som tillåter resor, action och äventyr utan att fysiskt behöva flytta sig en millimeter. Frustration och ångest skickas ut i digitala signaler och omvandlas till skratt, förlösning och gemenskap.

Tack till Namco Bandai och spelet Splatterhouse, kommande titel på Xbox 360 och PS3, som i detta blogginlägg ställde upp med sina senaste screenshots. Är du nyfiken på mer om det, kolla in http://www.splatterhousegame.com.