Snabbrecension: Dante’s Inferno

EA Redwood Shores – som lägligt till sitt stora genombrott med Dead Space bytte namn till Visceral Games – har gett sig på den tunga uppgiften att tolka det första kapitlet av italienske 1300-talspoeten Dante Alighieris dikt La Divina Commedia, som är förlagt till helvetet.

Spelet bär således titeln Dante’s Inferno, men förenklar och fördummar händelseförloppet betydligt. Utvecklarna har inte vågat ta sig några konceptmässiga friheter, utan istället bara rakt av kalkerat designdokumenten för Sonys mytologiska actionäventyr God of War.

Det innebär att spelets tolkning av Dante är en vilt voltande våldskonstnär som gör slarvsylta av sina fiender med den lie han snott av självaste döden.

Dantes resa går genom helvetets nio cirklar, som representerar de bibliska dödssynderna. Resan blir högst personlig för Dante, som ställs både inför sina egna synder och förlorade familjemedlemmar i sin envetna jakt efter sin älskade Beatrice – här upphottad, storbystad och blonderad.

Det hade säkert räckt att följa God of War-mallen – om spelet hade bjudit på stora stunder, spännande karaktärsdesign och kittlande miljöer. Men trots det väldokumenterade grundmaterialet, och trots generös budget, är spelet inte alls den infernaliska bergodalbanetur man förväntat sig. Istället tappar det orken efter några spännande inledande partier, och blir bara tråkigare och gråare ju djupare ner man kommer.

Betyget till Dante’s Inferno blir en trea. Bäst är att man lyckas bibehålla snabb grafik med 60 bildrutor per sekund hela vägen, och vissa bossfajter är riktigt härliga. Visst kan det vara värt att dra åt helvete när spelet ligger i reabacken, men tills dess konstaterar vi bara att det är en besvikelse.